Psykiatrins utveckling

Insikten att människor med psykiska besvär var sjuka och behövde vård växte fram först i slutet av 1700-talet Tidigare ansågs de ofta vara förhäxade eller besatta av ondska. Det faktum att man börjar betrakta sinnessjukdom som just en sjukdom gör också att man tänker sig att den går att bota. Jakten på metoder för detta sätter i gång, där man gärna ville efterlikna den forskningsbaserade vård som bedrivs inom övrig sjukvård.

Vården vid nya stora centraliserade sjukhus riktade sig nu till just ”sinnessjuka”, människor som tidigare ofta befann sig i hemmet, inom fattigvården eller i så kallade ”dårhus”, som drevs kommersiellt av helt outbildad personal.

År 1927 invigs Hälsingborgs hospital, senare omdöpt till Sankta Maria sjukhus.
I vår hörsal visas en modell över detta stora sjukhus som under 1940-talet hade upp till 1600 patienter. Sjukhuset avvecklades efter psykiatrireformens genomförande under 1970 och 80-talen.

Den stora skiljelinjen i psykiatrins historia handlar om före och efter psykofarmaka. Först på 1950-talet börjar man använda fungerande läkemedel speciellt framtagna för psykisk sjukdom. Tidigare hade man stått relativt handfallen inför svår psykisk ohälsa och erbjöd endast olika typer av tvångsvård för att patienterna inte skulle skada sig själv eller omgivningen.

ECT-apparaten här symboliserar tidiga försök med elektricitet, framkallandet av epileptiska anfall, och hatten på väggen skulle skydda hyn på de patienter som fått känslig hy till följd av medicinerna, bland annat Hibernal, därav namnet hibernalhatt.

En annan metod som var vanlig innan psykofarmaka introducerades var långbad – patienten låg i kroppstempererat vatten under flera timmar.

Idag har de stora mentalsjukhusen övergetts i många länder för en mera decentraliserad och individualiserad vård vid psykisk ohälsa.

Nu avslutar vi rundvandringen på temat ”Att behandla sjukdom” och tittar in i det lilla båset vid utgången med den gamla kuvösen.