Kroppen öppnas upp

I mitten av 1500-talet började man förstå att de antika beskrivningarna av kroppens anatomi inte stämde. Man förstod att mycket av den gamla kunskapen var baserad på dissektioner av djur, snarare än människor. De gamla auktoriteterna Hippokrates och Galenos förkastas. År 1543 utkom anatomiprofessorn Andreas Vesalius bok ”Om människokroppens byggnad”, då på latin: De humani corporis fabricia, som lägger grunden till den moderna anatomin.

Man går därefter ifrån studier av vätskor till att studera enskilda organ för att hitta sjukdomarnas orsaker. Fortfarande måste dock patienten avlida innan man kan ställa rätt diagnos. Det är också fortfarande en beskrivande snarare än botande medicin. Bland annat beskriver engelsmannen William Harvey som levde mellan 1578–1657 hur blodomloppet fungerade.

Anatomins fortsatta historia har emellertid inte ett helt fläckfritt rykte. Den nya vetenskapen efterfrågade mänskliga lik att dissekera, vilket ledde till brist på lik. Detta ledde dels till att lik grävdes upp på kyrkogårdar och såldes till läkarna, dels till mord, bland annat berättas om två irländare William Hare och William Burke som insåg den lukrativa handeln och tog livet av minst 16 personer genom strypning och sedan sålde liken till läkarna.

Obduktionsbordet här i salen är från sent 1800-tal och kommer från anatomiska institutionen i Lund. Fortfarande finns det blodstänk undertill… Kroppar dissekerades även i utbildningssyfte och offentliga visningar förekom. På bordet låg då ofta avrättade brottslingar.

Tavlan bakom bordet heter ”Doktor Pulps anatomilektion”, målad av Rembrandt 1632. Den skildrar dissektionen av en avrättad rånare, som hade hängts tidigare samma dag.

Nästa tema vid den vita läkarrocken, visar hur den moderna sjukvården växer fram.