Banckska sjukhuset

Välkommen till utställningen!

Här kan du lyssna på utställningens innehåll som en ljudfil

0:00 / 0:00
Banckska sjukhuset

Vill du istället läsa innehållet så går det också bra, klicka på knappen nedan eller scrolla ner för att gå till textinnehållet för utställningen. För bästa upplevelse och information rekommenderar vi såklart ett besök till den riktiga utställningen på Bergaliden 20, 252 23, Helsingborg.

På Entré-plan:

Banckska sjukhuset

Det första lilla barnsjukhuset blev emellertid så småningom för litet och även slitet. Banckska barnsjukhuset byggdes då, bakom Lasarettet vid Stenbocksgatan, efter en donation från Ese Banck, 1944. Det var en funktionalistisk byggnad uppförd i mörkt Helsingborgstegel efter ritningar av arkitekten Arnold Salomon Sörensen. Huset revs 2009.

Banckska barnsjukhuset hade en avdelning för späda barn, där ett rum var avsatt för kuvösbarn och en avdelning för de äldre barnen där några rum hade en sluss för att kunna isolera smittbärande eller infektionskänsliga barn. En mottagning fanns på nedre bo tten. Den fungerade även som akutmottagning. På andra våningen fanns rum för husmor, sjuksköterska och elever. I källaren fanns från början matsal för personal och elever, matsal med egen kokerska, tvättstuga, likrum och mjölkkök. I mjölkköket startade bar nsköterskor och elever på morgonen vid 04.30 med att tillaga vällingar. 

En kulvert som ledde över till den närliggande Kvinnokliniken användes för transport av för tidigt födda eller sjuka nyfödda barn. Barnen låg i en liten låda med ett värmekrus under transporten. 

Under 19 40 och 50 talen hade fortfarande många barn tuberkulos och skulle vistas ute så mycket som möjligt därav balkongerna i väster längs hela byggnaden. Andra vanliga diagnoser var svåra eksem, som krävde särskilda bad och insmörjning med salva flera gånger om dagen. Ichtyol hette en känd salva som hade tagits fram av sjukhusets dåvarande överläkare mellan åren 1945 1961 D r. Nils Lindquist. Eksembarnen hade mycket långa vårdtider och stela manschetter sattes runt armbågsleden för att de inte skulle klia sig. 

Barnen med öroninflammation kändes igen genom att de hade tjock vadd surrad om öronen och skabb var mycket vanligt och tvättades med Sabadillättika precis som Madicken. 

Föräldrarna fick inte stanna kvar hos barnen utan komma på korta besökstider någon gång i veckan eller titta genom fönstret in till de svårt sjuka och nyfödda barnen. Barnen med långa vårdtider blev då ofta fästa vid barnsköterskorna och kunde bli ledsna och oroliga när föräldrarna kom för att hämta dem. En rädsla som vi idag vet bottnade i ångest inför en ny separation.