Modellen visar det stora sinnessjukhuset Sankta Maria – en arkitektonisk totalmiljö.
I slutet av 1800-talet och början på 1900-talet ökade den psykiska ohälsan kraftigt. De stora samhällsförändringarna i samband med industrialiseringen med bland annat inflyttning till städerna innebar fattigdom, trångboddhet och usla sanitära förhållanden, ansågs bidragande. Behovet av vårdplatser för sinnessjuka ökade kraftigt och staten beslöt att 7 stora sinnessjukhus skulle byggas i landet. Sankta Maria sjukhus var ett av dessa och byggdes mellan 1920 och 1927.
Sjukhuset ritades av Medicinalstyrelsens chefarkitekt Carl Westman, en välrenommerad arkitekt som anlitats för andra sjukhusbyggen. Förebilderna fanns i Europa, främst Tyskland. Byggnadsstilen var nationalromantisk och dispositionen av byggnaderna, parkanläggningarna och trädgårdarna präglades av likformighet och symmetri. Avsikten var att skapa en vårdmiljö av harmoni och enkelhet vilket ansågs bidra till patienters tillfrisknande.
En lugn och stressfri miljö eftersträvades och sjukhuset placerades därför skilt från staden i en lantlig miljö. Det inhägnade sjukhusområdet var omfattande, ca 100 hektar stort. Byggnaderna och paviljongerna rymde 1200 vårdplatser när sjukhuset öppnades 1927 och personalstaten uppgick då till 350 personer. Personalbostäder med 275 lägenheter byggdes i utkanten av det stora området. Överbeläggningar blev emellertid efterhand ett ökande problem. Under en period vårdades över 1600 patienter och personalstaten kom som mest att uppgå till ca 550 personer.
Sjukhusets kärna utgjordes av de stora paviljongerna som symmetriskt grupperades kring en central avlång gårdsplan. Den vänstra halvan av byggnaderna var således en spegelbild av den högra. I den vänstra delen vårdades kvinnliga patienter medan manliga vårdades i den högra.
Separering är nyckeln till förståelse av sjukhusets funktion. I de stora paviljongerna skapades avdelningar för lugna, halvlugna och halv-oroliga patienter, medan hel-oroliga vårdades i de mindre fristående paviljongerna. Det fanns även olåsta avdelningar i mindre paviljonger. Systemet erbjöd härmed flexibilitet vilket gav förutsättningar att optimera vården.
Vårdavdelningarna kunde hysa upp till 50 patienter. Enligt rådande vårdideologi i början på 1900-talet förordades ett mera individualiserat synsätt där patienter inte lämnas utan tillsyn och tvångsåtgärder skulle användas minimalt. Personalen behövde alltså kunna överblicka hela vårdavdelningen. Vårdsalarna var därför stora och utan avskärmning. Patienterna hade små möjligheter till avskildhet.
Vårdideologin gjorde avtryck i planeringen av vårdmiljön och personalbemanningen. Patienterna skulle aktiveras och sysselsättas efter förmåga. Manliga patienter deltog i skötseln av trädgårdarna, i snickeriet och i driften av sjukhuset, medan kvinnliga patienter sysselsattes med främst handarbete, vävning och hushållsarbete. Avkastningen från trädgårdarna och terapiarbetena såldes och förtjänsten bidrog till driften av sjukhuset.
Sjukhuset kom att bli ett samhälle i samhället.
Effektiva medicinska behandlingar saknades och först i mitten på 1950-talet kom ett läkemedel, Hibernal, som i grunden kom att förändra vården. Många patienter botades eller förbättrades och kunde lämna sjukhuset och på vårdavdelningarna fick man en mycket lugnare vårdmiljö jämfört med tidigare.
1967 fördes huvudmannaskapet för psykiatrin från staten över till landstingen. Samtidigt fanns en ökande kritik mot institutionsvården, som i stora stycken misslyckades med att återföra patienter till ett liv utanför sjukhuset. Under 1970- och 80-talen reformerades vården successivt. Nya terapiformer introducerades och nya yrkesgrupper som psykologer, socionomer och arbetsterapeuter anställdes.
Öppenvården byggdes ut, fler patienter kunde skrivas ut och kommunerna fick överta ansvaret för patienters boende och sysselsättning. Under denna period skedde en successiv avveckling av sjukhuset och 1997 lämnade den sista patienten Sankta Maria sjukhus.
Text: Thomas Thelin, docent, specialist i allmänpsykiatri.
Helsingborgs Medicinhistoriska Förening